Måndagsöl

Efter att ha läst om att The Rover fått in Cantillon Gueuze på fat var jag helt enkelt tvungen att ta mig dit innan fatet tog slut. Som tur var hade Johan en skåning på besök som ville besöka det omtalade Delirium. Jag lyckades få dem att börja på The Rover, och slapp därmed dricka själv.

Gueuze är en öltyp som jag drack för första gången för cirka 2 år sedan. Jag hade läst om den och tyckte att det lät intressant. Det var inte alls vad jag hade tänkt mig och det krävdes en rejäl kraftansträngning för att tömma glaset. Smaken beskrev jag som en blandning mellan champagne och magsyra. Inte särskilt angenämt, men med smaker som jag ändå förstod tjusningen med. Som tur är gav jag inte upp utan beställde in en gueuze eller en lambic var tredje månad. Fjärde försöket var jag frälst.

Gueuze är en blandning av en ung och en gammal lambic. Lambic är en spontanjäst veteöl som främst bryggs i Belgien kring Bryssel. Efter vörtkokningen, där gammal ganska smaklös humle används, pumpas vörten upp på vinden. Där får den ligga i grunda öppna kar och komma i kontakt med den naturliga jästen som finns ute i naturen. Öppna fönster ger jästen fritt tillträde. Jästen blir tokig när det är varmt varför man endast brygger ölen under årets kalla del. Helst ska det vara kring 0-7 grader. Det innebär ungefär 20 bryggdagar per år. Sen tappas vörten på ekfat där jäsningen fortsätter. Efter någon vecka öppnas ett hål upp i fatet för att det inte ska sprängas. Vörten skummar då upp och drar till sig flugor. För hålla dem stången gäller det att hålla sig väl med spindlarna, varför deras nät får sitta kvar.

I fatet tar lambicen framförallt smak av mjölksyrebakterier, vilket ger den sin karakteristiska syra. Under jäsningen händer det att man lägger i exempelvis körsbär eller hallon vilka bidrar till utseende, smak och arom.

Cantillon gör den bästa lambicen och gueuzen som jag har druckit.

Cantillon Gueuze - serverad på fat
Det första man slås av är den mycket friska doften. Omogna gröna äpplen, citrus, rabarber, sura omogna krusbär och den för stilen typiska funken i form av våt hästfilt och lite läder.

Smaken är mycket frisk. De sura äpplena återkommer tillsammans med rabarber, citroner och sura krusbär. I eftersmaken känner jag äppelkart och aningens grapebeska. Ölen är riktigt torr och uppfriskande.

Ölen är orangegrumlig med en liten skumkrona. Kolsyran är lätt.

Bättre: Det här är helt underbart. En mycket väl avvägd och uppfriskande öl. Bättre än vad jag minns den på flaska. Utan tvekan värd en omväg.

Nynäshamns DIPA
Det här hör tillsammans med Beer Geek Breakfast till mina absolut bästa skumupplevelser. Skumkronan är hög och kompakt. I munnen är den riktigt gräddig. Att skum kan bidra så mycket till upplevelsen.

Doften är stor utan att sticka i näsan. Humlen är citrusfruktig med en lätt maltighet. Riktigt anjenäm.

Smaken är fyllig och rund med mycket grapefrukt, apelsinskal, malt och lite lätt sötma. Smakerna gifter sig riktigt väl utan att någon galloperar iväg. Inte alls så spretigt extrem som en del amerikanska ipor och dipor. Eftersmaken är riktigt lång och härligt besk.

Det här är en av de abolut bästa (d)iporna jag har druckit. Styrkan ligger i det goda samspelet. Nynäshamn hör till mina svenska favoritbryggerier. Den här och ekfatslagrad Smörpundet Porter ligger i topp.

Bättre: Ännu en riktigt trevlig öl.

Efter Nynäs DIPA tog vi oss vidare till Delirium. Här drack jag en Närke Huvill, ännu DIPA. Tyvärr slarvade jag med smakanteckningarna. Den var helt klart trevlig men jag upplevde inte att den nådde upp till Nynäshamns DIPA. Betyg väntar jag dock med tills jag testat den igen och fått en tydligare uppfattning om den.

Till sist måste Delirium Café ha Göteborgs största sortiment av öl som man inte har inne. Både fat och flaskor som står med i menyn är slut för jämnan. Och särskilt bra på intressanta nyheter tycker jag inte heller att de är. Då går jag hellre till Haket, 3 små rum och The Rover.