Middag på maggan

För att röra runt lite i ölskrivandet tänkte jag skriva om en middag jag och min fru åt igår. Hon fyllde år och vi hade som bröllopspresent fått ett presentkort på Sjömagasinet. Naturligtvis slår vi slag i saken och går dit. Presentkortet skulle väl täcka 2/3 av priset på maten i alla fall tänkte vi.

Vi båda blir lite snåla när vi kollar på menyn på Sjömagasinet. Det är dyrt. Riktigt dyrt. Visst, de har en stjärna i Guide Rouge, men det finns det andra restauranger som har också. Maggan ligger klart högst i prisklass. Å andra sidan, de är duktigt kända både i Sverige och utomlands. De verkar inte ha problem att fylla restaurangen så varför ska de inte ta betalt?

Jag har varit där två gånger tidigare, en gång med pappa när han bjöd och en gång på lunchen. Amanda var där en gång på nittiotalet med sin farfar. Min personliga restaurangguidesfavorit, GPs Uteätarna har gett dem full pott, tillsammans med Basement, 28+, Swedish Taste och Fond. Bland dessa är det bara Swedish Taste som inte har en stjärna i Guide Rouge. Sedan har de gett full pott minus en poäng till Kock & Vin som har en stjärna. Jag tycker det är lite kaxigt.

Jag och Amanda brukar tala mycket om att egentligen borde vi gå på en fin (och/eller dyr) restaurang och äta gott men bara dricka vatten. Vi säger det varje gång vi ser notan, att det hade varit "så billigt" om vi inte hade druckit alkohol.

Upp till bevis. Planen var att inte dricka alkohol, utan att njuta av maten ensam. Det skulle garanterat bli billigare visste vi, men hur skulle upplevelsen bli?

Vid ankomst fick vi frågan om vi ville ha en drink, dry martini, gin tonic, eller ett glas champagne. Jag tycker det är larvigt att gå till en fin restaurang och betala dyrt för en grogg (gin/tonic) men tycker ofta att det är trevligt med ett glas champagne. Nu fick jag hålla hårt i hjärnan, vi beställde varsin blandad rolig fruktdricka. En blandning av något apelsinigt och kanske lite Sanbitter eller något. Gott. Återigen priset, 55kr, överkomligt, med tanke på var vi var.

Vi tog avsmakningsmenyn, fem rätter för 795kr. Jag tycker det låter ganska humant, men Amanda påminde mig att vi åt sjurätters (Sinnenas meny) på Kock & Vin för ungefär samma pris. Så aningen dyrare. När vi hade beställt gick servitören till köket och sa "två avsmak" vilket vi hade lite roligt åt, med tanke på att man kan tänka med avsmak på något. Vi hoppades att vi inte skulle göra det.

Menyn enligt följande:

Carpaccio på pilgrimsmussla med havskräfta, kronärtskocka, tryffelpecorino samt tryffelvinägrett.

Pocherad ishavstorsk med nässelsås, salviakorv, lardostekta primörer samt brandadekrokett.

Knaperstekt, rimmat fläsklägg med halstrad anklever och surkål, serveras med skummig buljong och tryffelmarinerade bönor.

Saint-Marcellin med kompott och fruktbröd.

Valrhona Grand Cru chokladbrulée med Laphroaigskum, karamellglass och sockersaltade jordnötter.

Till detta drack vi kranvatten med is. Upp till bevis som sagt.

Vi började med några sorters bröd: Vit och parmesankryddad vit brödbit, knäckebröd, rågbröd och fänkålslimpa tillsammans med smör i formen av en ros. Naturligtvis var vi tvungna att prova alla brödar, och samtliga var underbart goda. Lite extra salt på smöret gjorde susen också.

Innan maten fick vi en liten aptitretare. Trevligt och jordnära att de kallade det aptitretare, inte amuse bouche, den franska termen för samma sak. Citrussallad med limevinägrett. Det var då en urtagen röd och gul grapefrukt (bara köttet) med lite vackert upplagt krasse och något litet grönt blad. Trevligt, syrligt med stor limekaraktär. Det gröna smakade underbart färskt och friskt.

Förrätten kom in, underbart presenterad. Pilgrimsmusslan som en avlång fyrkant längst bort, sedan köttet av en havskräfta upplagt på två kronärtskocksblad med en triangel av kronärtskockskött i nedre vänstra hörnet. I det nedre högra hörnet återfanns en likadan triangel av tryffelpecorino samt en skalad cocktailtomat. Vi provade allt, tillsammans med olika saker. Jag tyckte att pilgrimsmusslan funkade själv, tillsammans med skocka och tillsammans med osten. Inte tomaten dock, den tog över smaken. Tokigt gott alltihopa, och vilken njutning, både visuellt och smakmässigt!

Nästa rätt. Underbar pocherad torsk med lite skinn kvar (för att se att det inte är torskblock kanske - hehe). Nässelsåsen var underbart krämig och kändes nyttig för jag såg på tv i söndags att nässlor är jättenyttiga. Mycket vitaminer och järn och så. Tre centimeter salviakorv var underbart god också, jag är dock inte säker på vad salvia smakar riktigt, något som måste åtgärdas. Lardostekta primörer är alltså en bit sparris och vad jag tyckte var en vit morot stekta i animaliskt fett. Mums. Sedan brandadekrokett. Varken jag eller Amanda hade en aning om vad detta är, varför vi frågade. Det är då en vanlig potatiskrokett där man tillsätter en del fiskkött i potatissmeten och sedan tillagar den som en krokett. Roligt! Och GOTT! Allt gifte sig underbart, den lena underbara fisken med såsen och primörerna. Kroketten var underbar för sig själv och gifte sig med fisk och sås. Amanda kände på sig att hon nog skulle börja bli mätt om hon inte aktade sig, varför vi bytte tallrik och jag fick lite mer fisk. Mums.

Mellan dessa två rätter gick det ganska fort. Jag började bli orolig att vi skulle riva av hela middagen på under timmen. Kanske var det för att vi inte hade vin i glasen och det kanske brukar vara vinet som saktar ner ätandet? Köket verkade kunna läsa våra tankar för det dröjde ett tag innan nästa rätt. Skönt. Vi bjöds på en mellanrätt för att lugna magen också, en rabarbergranité. Alltså skrapad is med koncentrerad rabarbersaft i. Precis vad vi behövde.

Nästa huvudrätt var en kub av rimmat fläsklägg som friterats, serverat ovanpå surkål. En triangel (så gott det går) av anklever som fått lite yta. Den skummiga buljongen var minsann skummig (den bubblade fortfarande). Bönorna serverades ovanpå en klick rotfruktsmos. Detta toppades med hyvlad tryffel, de var ungefär som tunna tunna enkronor, några stycken. Okej. Jag gillar tryffel. Mycket. Hela denna rätt smakade otroligt mycket. Vi fick vänta mellan tuggorna för att alla smakerna skulle ha tid att spela ut sig. Underbara smaker. Stora, modiga och stolta smaker. Allt interagerade och vi njöt.

Nästa rätt dröjde lite också som tur är, vi var bra mätta vid detta laget. Som tur är, är ju efterrätts- och i mitt fall även ostmagen en annan mage. Saint-Marcellin är en opastöriserad vitmögelost på komjölk. Underbart krämig, med en nästansmak av ammoniak men precis inte. Jag fick direkt minnen av när jag satt på någon franskalektion när vi bodde i Belgien. Då skulle vår lärarinna lära oss tio till tolvåringar att tala, skriva och äta franskt. Fredagar var ostdagen, och en av dessa fredagar provade vi nog något som smakade mycket likt denna ost. Tyvärr fick vi inte lära oss att dricka franskt. Kanske lika bra när jag tänker efter.

Efterrätten. Den efterlängtade. Laphroaigskum. Löst vispad grädde (tror jag) med stor arom av rökkaraktär. Subtil smak av whisky också. Roligt. Vad som inte var subtilt var chokladbrulén. Stor stor smak, mycket mörk chokladkaraktär. Törstdrivande. Sen otroligt salta och lite sockrade jordnötter. Ojojoj. Mycket vatten gick det här. Glassen var trevlig och neutral, men med den strilade karamellen över var det ren njutning även där! Jag är ingen stor beundrare av choklad men halva brulén gick ner!

Vi avslutade med en dubbel espresso till mig och en thé till Amanda.

Till notan bjöds vi på en liten liten panacotta (som en enkrona, kanske två centimeter djup) med ett litet lager rabarbergelé och två bitar (åttondelar) färska jordgubbar. Ifall vi inte var mätta nog!

Alla i personalen som vi träffade på var trevliga, avspända och verkade pålästa. Vi (tjuv)lyssnade på vad de beskrev för våra bordsgrannar gällande vinval och föklaringar på vad olika maträtter är. Inget snobberi där inte. Restaurangen är hyggligt stor, men de lyckas producera en känsla av intimitet. Det känns inte som man sitter i en restaurang som enligt White Guide tar 350 personer. Inte alls.

Denna middag och kombination med alkoholfri dryck ger enligt min upplevelse ett stadigt betyg på fyra tända stjärnor.

*****

Ett vinpaket till detta hade nog höjt upp den till full pott. Efterrätten särskilt känns som jag ville ha ett vin till för att balansera den starka chokladen och de salta jordnötterna. Även fläskläggsrätten med sina stora och tydliga smaker hade nog inte mått dåligt av ett vin till.

Vi hade mycket trevligt och pratade lite med våra bordsgrannar, far och son som hade varit ute och spelat golf. De ägde någon grupp av företag, bland andra ett mejeri varifrån de hade en ost som serverades till havskräftorna. Amanda gav dem ett bra tips på marknadsföring, nämligen att det var närproducerat om man jämför med närmsta konkurrenten västerbottenost. Vi håller lite koll, om de börjar använda det i sin marknadsföring ska hon kräva dem på en ost som kompensation för idén.

Jag kollade naturligtvis ölmenyn också. Jag är ju fortfarande riktigt intresserad av ölen. Ganska mager men det de hade var lite åt det roligare hållet. Grebbestad Lager och Granit, Carnegie Porter 2007 och Carnegie Porter 3,5 var de intressanta inslagen. Sen hade de väl två eller tre till sorter. Utöver vinlistan på 18 sidor.

Slutligen, det är klart att det går att äta utan att dricka alkohol. På uppsidan blev det mycket billigare, lika trevligt, lättare att cykla hem, jag sov gott och är inte bakis idag. På nersidan tror jag att hela upplevelsen hade toppats med ett glas utvalt vin till de olika rätterna. Jag är nöjd med att ha provat och kommer nog göra om detta. Även på Sjömagasinet. Nästa resa dit blir för att käka lite lunch tror jag.

Om jag får komma tillbaka efter att ha gett Leif Mannerström mindre än full pott.

Daniel