Sessionsöl och Johannas Bästa

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i engelska ölstilar. Eller, i alla fall inte i den dominerande sessionsöl-stilen. För jag gillar brittiska porter och stout, exempelvis Fuller's London Porter, samt vissa ipor såsom Oceanbryggeriets Ocean India Pale Ale. Vad är då en sessionsöl? Jo, det är (som jag förstått det) en öl på under 5 procent med en medelstor smakintensitet och gärna hyfsad komplexitet. Tanken är att man ska kunna dricka mycket av den under en längre tid, utan att varken bli för avtrubbad i sinnet eller smaklökarna. Till sessionsöl hör stilarna mild, bitter, best bitter och ej för starka pale ales.

Vad är då en bitter? För mig har det varit lite luddigt. Jag tittade igenom mina favoritölböcker: En ölbok av Håkan Engström, Lager, ale & porter av Urman Laurin och The beermaster's table av helsköne Garett Oliver. De är ganska överens om att det handlar om en ale på mellan 3 och 5,5 procent. Beskan brukar vara medelstor, mellan 20 och 45 IBU. Stilen är nära besläktad med pale ale. Det är dock vanligare att man använder en del karamellmalt i olika bitters. I min egna lilla referensbank förknippar jag vanligtvis bitters med engelska öl med ganska stram humling. Pale ales förknippar jag med american pale ales (APA) med en fruktigare och blommigare humling och ofta högre beska.

För att försvåra det ännu mer finns det ett antal olika bitters: bitter, special/best bitter och strong/extra special bitter (ESB). Skillnaden däremellan ligger främst i alkoholhalten, och därav följande doft- och smakskillnader. Enligt Svenska Hembryggarföreningens Öldefinitioner 2009 (länk) ligger spannen enligt:
Bitter - 3-3,9%
Best/special bitter - 4-4,8%
Strong/extra special bitter - 4,8-6,4%

Tillbaka till sessionsölen. Tanken med sessionsöl tilltalar mig visserligen. Jag dricker över huvud taget inte öl för att bli berusad. Hade jag kunnat välja så hade jag tagit bort den delen. Blir så jobbigt när man vill dricka god öl men inte har vett eller möjlighet att ta in alla doft- och smakintryck. Samtidigt brukar ölen jag dricker ligga på mellan 6 och 12 procent. Låter väll onödigt om man inte vill bli så berusad? Problemet är att alkoholen är en smakbärare precis som fett är i mat. Att bara dricka ett fåtal öl har visat sig fungera sådär då det finns så många goda öl. Anledningen till att jag hållit mig borta från sessionsöl är helt enkelt att jag inte tyckte att de smakat tillräckligt mycket och bra. Nu har jag dock hittat en öl som fått mig att bli åtminstone lite intresserad av sessionsöl - Flying Dog Double Dog Ale. Nej, självklart är det inte den. Den ligger ju på 11,5%. Rubriken har redan avslöjat mig, det är självklart Dugges Johannas Bästa.

Johannas Bästa är en best bitter på 4,6%. Mikael Dugge har använt sig av en del karamellmalt och rostat korn. Kryddningen består av Centennial- och Cascadehumle. Utan några direkta förväntningar då jag inte var särskilt imponerad av stilen, korkade (låter bättre än avkapsylerade) jag upp en flaska till fläskfilé med gräddinkokt blomkålskräm och coleslaw. Tanken var att välja en öl som inte slog ut de finstämda smakerna i blomkålen. Homerun om jag får säga det själv!


Dugges Johannas Bästa
Doften förvånar mig rejält. Här var det inte alls så tråkigt som jag (med min ringa bitter-erfarenhet) förväntat mig. Här är det rikligt med choklad! Eller ja, kanske inte riktig choklad; det är mer Hershey bar i doften, den egentligen ganska tråkiga amerikanska storsäljaren - fast på ett bra sätt. Det finns även gammaldags chokladkola och nötter, både mandlar och hasselnötter. Något fruktigt finns också med, persika är det närmsta jag kommer.

Smaken är en härlig blandning av en mjuk men samtidigt medelstor beska och den där Hershey-"chokladen". Precis som i doften finns chokladkolan och nötterna med. En karamellig rostning får vara med och leka.

Kroppen är lätt och kolsyran mjuk. Det här var ju riktigt gott!

Bättre: Jag är helt såld. På mitt anteckningspapper har jag antecknat elegant. Det är första gången jag har skrivit det om en öl. Riktigt träffande är det i alla fall. Som en väluppfostrad och sofistikerad (alltså inte som de där galningarna man stöter på under semestern) engelsman. När jag tar en titt på vad som skrivits på Ratebeer ser jag att de över huvud taget inte har uppfattat den som jag. Märkligt. Undrar om mina smaklökar varit felkalibrerade? Hoppas inte det.

Hur fungerar det med maten då? Första gången jag testar en öl dricker jag den utan mat för att inte påverka smaklökarna. Efter att provat ölen var jag skeptisk. Mina farhågor var dock helt obefogade. Det är en av de bästa parningarna jag har gjort, som gjord i himlen. Beskan skär igenom den feta (massa grädde) maten utan att för den delen putta undan de finstämda smakerna. Sötman lyfter både blomkålen och fläsket, där även de rostade tonerna hjälper till.

Homerun helt enkelt!

Carl